Helena Fredriksson: Förlåt Partille, jag hade fel om dig

“Helena, packa väskan. Vi ska till havet idag!”

Åh nej, havet. Maneter. Krabbor. Äcklig botten. Men det är ju varmt ute.

“Kan vi inte åka till Kåsjön istället?”

Det blir tyst. Jag hör mammas tankar från köksbordet. Hon älskar havet. Hon älskar saltvatten. Och hon älskar att lapa sol på klipporna.

“Men det är ju sötvatten Helena. Saltvatten är bättre för kroppen.”

Är det så? Vad vet jag? Jag är bara åtta år och litar blint på min mor.

“Okej.” säger jag och börjar att packa ner badkläder, min nya Adam & Eva-bok och mina Bölleapor (vilka mamma tvunget fortfarande ska kalla för monchichiapor).

Så här såg ofta mina sommarlovsdagar ut som barn. Sol och bad var det stora dragplåstret för min familj. Men pappa stannade hemma – han gillade inte att bada.

Oavsett så var dialogen om vi skulle mot det söta eller salta alltid först i ledet, och oftast var utslaget 50/50.

Under en period blev turerna till Kåsjön färre. Vi var nämligen på plats vid ett tillfälle då en ambulans fick hämta en pojke som hade blivit påhoppad under hopptornet och den händelsen gjorde min mor nervös.

Men mitt intresse för sjön var fortsatt lika stor, även om jag och min kompis Martina bara fick bada på insidan av bryggan bort till hopptornet. Vi brukade att smyga under bryggan och känna efter med fötterna var den markanta kanten gick till den oändligt mörka bottnen fyllt med sjöodjur. Det var något kittlande då och ligger idag som ett fint minne i barndomslådan.

”That’s it. Det är Partille”

Partille var två saker för mig som barn. Kåsjön och “där mamma köpte sin cykel”. Det var vid någon loppis som hon fyndade sin röda cykel med sadelväska i närheten av Partille herrgård. Först något decennium, eller mer, senare skulle jag även komma att förknippa Partille med handboll. Min bästa vän från gymnasiet var Sävehoffrälst och vi gick på en del matcher i vår ungdom.

That’s it. Det är Partille. Men ändå sökte, många år senare, jag praktik vid Partille Tidning vid sluttampen av min journalistutbildning 2023. Och med handen på hjärtat måste jag medge, med största respekt: Förlåt Partille, jag hade så fel om dig.

Du är mycket, mycket mer än det mina tidiga minnen gett mig.

Jag har arbetat för Partille Tidning i ett år. Och vad jag lärt mig mycket, sett kommunens olika delar – och verkligen inte minst, mött så otroligt inspirerande och glödande människor.

Jag har fått träffa eldsjälen Håkan Boström, ordförande för Göta Bio Jonsered. Jag har fått vara med när fåren på Lexby gård undersöktes med ultraljud av en fårscannare från Nya Zeeland. Jag har fått höra om Aida Nautis passion för sheasmör och hennes nära arbete med kvinnor i Ghana. Jag har pratat med Jessica Persson på Fonus om livets förgänglighet och hur döden borde få en större plats i våra samtalsrum. Och jag har träffat Rebecka Alkland som överlevde sin bröstcancer och idag har en dotter som är svår att inte charmas av.

Och när jag ändå nämner barn är det hjärtevärmande att se barn när de träffar sina idoler. Så som när Alva, 5 år fick träffa sin idol Hanna Ferm på Oluffs galej i somras. Eller när jag lyckades få till så att Viktor Lindstrand, 12 år, fick både prata i telefon med, och senare träffa, influencern och artisten Theoz.

Listan på personerna jag träffat detta år kan göras lång. Alla har påverkat på sina sätt och samtidigt gjort mig till en bättre journalist. Tack för att ni gett mig det förtroendet. Och tack för att min bild av Partille blivit bredare och djupare.

Sammanfattningsvis, till er alla som jag fått träffa, men även till er som jag kommer att möta i framtiden: Det är ni som är Partille.

LÄS MER:Hanna från Jonsered lever sin dröm – syr kostymer på Göteborgsoperan

LÄS MER:Nervkittlande spökvandring vid Jonsereds trädgårdar

LÄS MER:Kända författaren till Partille för att motivera sjundeklassare

Helena Fredriksson

helena.fredriksson@sttidningen.se