Gråt, skratt och kramar – publiken lyrisk efter Nasrins premiär

Det är veckan efter premiären för Nasrin Pakkhos dokumentärfilm ”Jag vill bara komma hem” och hon har tagit bussen från hemmet i Sävedalen till Kulturum. Hon tar av sig ryggsäcken och sätter sig vid bordet närmast fönstret i kafédelen och börjar berätta. Om känslan av att en helt full salong på Stora Teatern i torsdags, under West Pride, fick se filmen först och att hon själv satt i kontrollrummet och väntade på reaktionerna. De skulle komma, med råge. När hon mötte publiken på väg ut ur salongen hörde hon gråt och skratt, hon såg människor kramas och jobbet med filmen, som pågått i fem år, kändes otroligt väl värt.

– Jag kan inte med ord beskriva känslan, det var fantastiskt efter att ha kämpat i så många år. Så många bra reflektioner och kommentarer, många kände att det var ”deras” film och kom ut och ville sprida den till andra, säger Nasrin Pakkho.

LÄS MER:Sonen nekades skolgång i Spanien – familjen åkte ändå

Inga restriktioner gav fullsatt salong

Dessutom fanns det ytterligare en aspekt på lyckan: pandemirestriktionerna som släpptes dagen före premiärvisningen och som möjliggjorde att kvällen blev så välbesökt och lyckad som den blev. Något varken Nasrin eller någon annan visste när Stora Teatern bokades i vintras. Inför smockfylld salong kunde West Prides ordförande Tasso Stafilidis presentera Nasrin som en av tre som fyller Storan: Darin, Peter Jöback och Nasrin Pakkho.

– Det var inte bara tur, det var jättetur. Kvällen blev oförglömlig. En helkväll med filmen, operasång av Negar Zarassi, musik av Christina Kjellsson, Eva Warberg var med och jag och West Pride hade jobbat hårt med att få hela kvällen att gå i samma tema. Det lyckades, säger hon.

”Jag vill bara komma hem” rör sig inom samma område som många av Nasrins andra filmer: minoriteter och utanförskap. Vi får följa fem transpersoner i åldrarna 17 till 70 som samtliga lever helt olika liv. Men de har en sak gemensamt: kampen och överlevnadsstrategin för att bara få leva sina liv.

– Det finns en mångfald även bland transpersoner och jag la mycket tid, en tung period, för att hitta rätt personer att ha med och komma nära dem och få dem att känna sig trygga. Jag ville inte göra en klichéfilm utan skrapa undan allt framför och visa dem som det de är: människor, säger hon.

LÄS MER:Nu händer det – så öppnar Partille efter pandemin

Började göra filmen utan bidrag

Varje medverkande har på förhand fått godkänna sin del av filmen men ingen av de fem hade fått se hela slutresultatet före helgens premiär och för Nasrin Pakkho var deras bemötande av filmen naturligtvis extra viktigt.

– De var väldigt nöjda och då kunde jag pusta ut.

När hon för fem år sedan bestämde sig för att göra filmen fanns den redan klar i hennes huvud och var omöjlig att stoppa. Hon drog igång utan bidrag men fick längs vägen med sig West Pride, kulturnämnden i Göteborg och Västra Götalandsregionen (VGR) och ungefär hälften av hennes kostnader var därmed täckta. Men bara hälften.

– Jag har ena foten i aktivism och den andra som professionell filmskapare och utan aktivisten i mig hade filmen inte blivit gjord. Vem vill jobba fem år med något utan att få betalt? Jag vill synliggöra de osynliga, säger hon.

LÄS MER:Kulturum redo att ta emot publiken igen

Tar filmen på 10 stopp lång turné

Arbetet med ”Jag vill bara komma hem” har bara börjat, premiären var startskottet för en tio datum lång turné i kommuner inom VGR där Nasrin Pakkho ska visa filmen och hålla i en workshop där en referensgrupp i varje kommun efter filmvisningen ska sitta kvar och diskutera den.

– 14 oktober är det premiär i Partille och jag kommer att vara med på alla visningar framöver för att leda samtalen och lyssna till hur referensgrupperna reagerar på filmen. De ska bli spindlarna som sprider kunskapsnäten om HBTQ-frågor vidare, ett arbete som är otroligt viktigt, säger hon.

Daniel Claeson

daniel.claeson@stampen.com