Bilder: PHILIP MAURITZSON För första gången på flera år har 30-årige Sävedalsspelaren Hector Svensson kunnat träna ordentligt inför en fotbollssäsong. Det går tack vare en pacemaker som numera är korrekt inställd.
Hjärtfelet stoppade inte Hector
2012-06-28 Ett skenande hjärta bromsade fotbollskarriären och efter flera år med mediciner och operationer riskerade Hector Svensson att få lägga av med sporten han älskar.
Tack vare en numera korrekt inställd pacemaker är han tillbaka på plan – i Sävedalen.
Ärr. Hector har sin pacemaker inopererad i magtrakten för att han ska kunna ta ner fotbollen på bröstet.
Lerum, Floda, Elfsborg, Gais, Torslanda, Skene, Västra Frölunda, Stenkullen och så Sävedalen. Den vindsnabbe anfallaren Hector Svensson har representerat många klubbar under fotbollskarriären, men det är inte meritlistan som gör att hans historia står ut i mängden.
Vem vet, kanske hade karriären inkluderat en sejour utomlands om det inte varit för hans hjärta, muskeln som hade en så allvarlig defekt att Hector blev akut sjuk 2009.
Faktum är att han redan tio år tidigare, som 16-åring, fick lära sig hur skört livet kan vara. Hector var med om Backa-branden.
– Jag hade tur och klarade mig helskinnad. När jag skulle springa ut därifrån hamnade jag vid dörrarna. Jag låg med benen in i lokalen men kunde andas frisk luft, säger Hector och minns hur ungdomar fick klättra på varandra för att komma ut.
63 personer omkom och fler än 200 skadades i branden.
– När man är ung tror man att man är odödlig, men det hade lika gärna kunnat vara jag. Efteråt fick man fick kämpa sig igenom det, som tur var hade jag kompisar och något att göra – fotbollen.
Livet gick vidare och Hector, som växte upp i Lerum, fick sin fotbollsfostran i Lerums IS. Han kom som 15-åring med i stadslaget, där han fick spela med Kim Källström, Tobias Hysén och John Alvbåge.
Karriären fortsatte via bland annat Floda och Elfsborg innan han till slut hamnade i Torslanda.
Det var då hans hjärtproblem dök upp. Efter att Hector kommit hem från en match märkte hans sambo Angelica att något var fel.
– Jag låg på hans bröst och det lät som tio hjärtan som bultade där inne, berättar hon.
De sökte sig till sjukvården där det konstaterades att Hector hade 193 i vilopuls. Han skickades hem med mediciner som skulle hjälpa, men det gjorde de inte.
– Jag gick hemma med mediciner i åtta månader som att det skulle lösa sig själv. Men de där medicinerna, säger Hector och skakar på huvudet.
Han beskriver tiden hemma som att han var ”hjärndöd”, han blev en annan människa, gick i sömnen och kunde inte jobba.
2009 skulle Hector få genomgå ett ingrepp där hans hjärta skulle brännas med förhoppning att han skulle få en bättre hjärtrytm. Ingreppet misslyckades dock.
– Då tänkte jag att nu kommer jag aldrig att få spela fotboll mer, tårarna bara rann.
Han skickades till slut vidare till Tyskland där ett nytt försök skulle göras. Hector hade fått veta att det var en 10-procentig risk att han skulle få en pacemaker. Ingreppet innebar att han gick från en vilopuls på 190 ner till 30–40 och det stod klart att han skulle behöva en pacemaker.
– Från att hjärtat hade slagit konstant kände jag det inte. Jag fick dödsångest och jag låg och stirrade rakt ut.
Hemma i Sverige var nästa anhalt Sahlgrenska där en pacemaker skulle sättas in. Men på sjukhuset blev hans hand, där en kanyl satt, svullen och Hector blev sämre. Det misstänktes att han fått svininfluensan men efter att ha tappat medvetandet upptäcktes det genom ett ryggmärgsprov att han fått stafylokocker, bakterier som gått in i kroppen genom nålen i handen. Hector hamnade på infektionsavdelningen.
– Då var jag helt borta, jag kommer inte ihåg något av den veckan.
En läkare upptäckte ett blåsljud i Hectors hjärta, stafylokockerna hade ätit upp en hjärtklaff och för att kunna överleva behövde Hector akutopereras.
– När jag vaknade kändes det som att fyra traktorer hade kört över mig.
Hans lidande var dock inte slut. Efter tre dagar lossnade den inopererade klaffen, som en gång tillhört en kalv, och Hector fick opereras igen. Han fick veta att något liknande bara drabbar en person i Sverige om året.
– Läkarna sa ”du kan inte ha mer otur”, säger Hector och nickar.
Han hade gått ner 15 kilo och var så svag att han inte kunde gå många meter i sjukhuskorridoren. Efter att ha blivit av med vätska i lungorna gick han på antibiotika i två månader innan det var dags att operera in pacemakern. Han berättar att det tog tre månader innan bröstbenet slutade ömma.
– Men det hindrade mig inte från att träna, säger Hector och skiner upp.
Han tränade varje dag och efter bara en och en halv månad hade han fått tillbaka mycket muskler.
Det låter osannolikt, men Hector valde att provträna med Västra Frölunda och fick ett kontraktserbjudande som han skrev på.
– De sa ”nu skriver 20 mål på för oss” och jag tänkte, ja nu är jag tillbaka, men det funkade inte. Jag orkade inte.
I stället gick Hector till Sävedalen som då låg i division tre. Han trodde att det var okej att börja spela igen men det skulle visa sig att pacemakern inte var rätt inställd. Hector märkte att han fick syrebrist när han sprang och på sjukhuset konstaterades att det saknades hjärtslag. För att kompensera de saknade hjärtslagen hade hjärtat fått arbeta hårdare och därmed blivit större. Hector hade fått början till hjärtsvikt.
Hector fick beskedet att han inte skulle kunna spela fotboll mer.
– Och det beskedet ger de till honom på telefon, säger Angelica och skakar på huvudet.
Man förstår att det varit tuffa år för dem båda.
– Under den perioden var jag orolig hela tiden, säger hon.
– Det psykiska har varit det svåraste, den biten får man inte mycket hjälp med, det får man bearbeta själv, säger Hector.
Hector skulle nu vänja sig vid att gå promenader i stället för att spela fotboll, och det var inget som lockade. Hector var dock övertygad att pacemakern inte gjorde vad den skulle. Det gjordes flera försök att rätta till felet och på sista försöket så lyckades man.
– Samma dag hade jag b-lagsmatch. Herregud! Det var som natt och dag, säger Hector.
Sen dess har han kunnat träna för fullt med sin nya klubb Sävedalen och han berättar om glädjen att kunna fullfölja en hel match i division två. Glädjen han känner numera, så var det inte under konvalescensperioderna.
– Första två åren var jag väldigt bitter, men jag insåg att det inte hjälper läkningsprocessen att gå runt och vara bitter.
Han tycker att han får bra stöttning i klubben men konstaterar samtidigt att de flesta inte vet vad han gått igenom.
– Den bästa stöttningen får jag hemma.
 Skriv ut
 Dela |
PHILIP MAURITZSON
031–340 24 36
philip.mauritzson@partilletidning.se |
|
